﻿Mitt sista hopp var ute, fortsatte
vår man, men jag bad bevekande
och bönfallande: snälla goda löjtnan-
ten, jag har väntat här länge, är en
hederlig man fastän fattig, sjuk och
trött, jag har icke fått mat och är
trött — hur skall jag komma hem?
— — — Löjtnant Cederschiöld sva-
rade något som jag icke riktigt hörde
mera än det sista, hvilket var efter-
tryckligt <i>men.</i> Meningen fortsattes
icke utan han gav mig verkligen en
krona.